Love Life, it's too short for hatred <3
Om du aldrig var ledsen skulle du aldrig
kunna vara riktigt glad.
Har du aldrig mått dåligt kommer du
aldrig bli helt lycklig.
För att kunna hitta, se och uppskatta ljuset i livet måste man först ha varit i mörkret.
Utan natten skulle dagen inte vara ljus, för du skulle inte veta vad "ljus" var.
Var glad för allt som händer.
De personer som är allra lyckligast, nöjdast, mest positiva och som kan se något bra i allt är oftast de som har upplevt riktigt jobbiga, hemska saker.
De vet hur hemskt allt kan vara, så de förstår också hur bra allt kan vara.
För dig kanske dagen var "ok", medan de tyckte den var "jättebra" - just för att de kan hitta och se så mycket fint som du inte kan se!
En helt vanlig räksallad är kanske tråkig, ok eller inget speciellt för dig. Du skulle hellre vilja ha en riktigt mör entrecôte eller varmrökt laxfilé.
För mig är den inte det. Jag ser den som vacker, glad (alla färger), värme och frihet. Jag njuter av alla smådetaljer och av helheten!
För dig kanske en sovmorgon är något du tycker om, men tar för givet att man har på lov och helger.
För mig är det en otrolig lyx! Ingenting jag tar för givet alls (hade år då jag aldrig hade en endaste sovmorgon)
Ett "grattis på födelsedagen!" eller "vad fin du är idag!" kanske du glömmer ganska snabbt.
Jag gör inte det. Jag blir så glad att värmen höjs i kroppen, tårar kanske kommer och jag minns det i veckor, eller kanske t.o.m. i månader.
Mörkret, det där riktigt djupa mörkret, som är så svart att det kväver all syre. När livet är så hemskt att du glömt hur det är att må bra, när du inte längre vet hur man skrattar eller hur det känns i magen då. När du inte längre är rädd för att dö, för att livet känns så mycket mer skrämmande...
JAG HAR VARIT DÄR
Jag har varit där i det djupaste mörkret och vet hur det är att verkligen må dåligt på riktigt.
Mindes inte hur det var att må bra eller hur man gjorde när man skrattade.
"Hur gör man? Hur mår man bra? Hur känns det i magen att skratta? Jag minns inte hur man ler (alltså utan att fejka det). Kan man verkligen sova en hel natt? Går det verkligen att sova utan mardrömmar? Kan man leva utan att vilja dö..? Kan man verkligen vara glad, sådär på riktigt, alltså inte bara låtsats vara ok?
HURDÅÅÅ!?"
Det ovan var mina tankar då.
Att dö var inget som skrämde mig minsta lilla, för livet var så mycket hemskare än allt döden kunde tänkas vara.
"En lång sömn, Maria, det är vad döden är. Det är som att du sover, fast utan att drömma, känna något eller kunna se. Jaa... Tänk dig att du skulle sova för alltid och alltid utan att du drömde, inte hade känsel, lukt eller syn, och du inte kunde prata. Det är så det är att vara död syster."
Så sa min bror till mig när jag var liten (kanske 5-6 år??) när jag frågade vad döden var och hur det var att vara död (mamma och pappa kunde inte svara, så jag frågade honom - för jag såg honom som vuxen, fastän han egentligen bara var ungefär 10-12 år då...)
Under mina mörka år som sjuk tänkte jag ofta på hans ord. De lugnade mig. Döden var inte farlig eller läskig, den skrämde mig inte alls - livet var det hemska! Livet var jag rädd för - inte döden. Den kändes som en vän som var där för mig om jag inte skulle orka mer (typ som "if you fall I'll be there catching"...)
Då var jag mest bara arg och ledsen för hur hemskt och orättvist allting var. Jag bad nästan dagligen folk om ursäkt för att jag var så hemsk, ful, dålig, sämst, jobbig, elak, självisk, tog upp plats, andades onödigt med syre... Bad om ursäkt för allt som var jag och allt jag gjorde
- jag bad om ursäkt för att jag existerade!
Detta var min första negerboll (ja det heter
faktiskt så!) på minst 4 år.
Innan den grava depressionen, självmordstankarna/
-försöken, anorexin, ortorexin och hetsen så var jag troligtvis världens största negerbolls-älskare!! En hel sats kunde jag äta helt själv (även om jag mådde S-K-I-T efteråt... It was so worth it!) och när jag fyllde år fick jag flera gånger negerbollar faktiskt... Att ha fått äta en endaste liten mini-negerboll kunde hålla mig glad i en hel vecka framöver.
Här bakade jag för första gången på flera år en egen stor negerboll och jag åt hela helt själv - ensam hemma!
Jag var helt euforisk!!!
Jag tror (VET) att i stort sett alla andra i min ålder aldrig känner sådan lycka över något så litet som att "lyckas äta choklad". Seriöst - hur många 16-åringar hoppar, dansar och skriker av glädje - i veckor! - för att de ätit en negerboll?
UPPSKATTA ALLT I LIVET!
Nu däremot är jag glad för de hemska åren.
"Varför? Hur kan man vara glad för att man mått så pass dåligt att man bara vill dö, men mår så dåligt att man inte ens orkar ta livet av sig - i flera år!!"
Ja, varför? Jo... För att nu kan jag se ljuset när det knappt ens lyser.
Min pappa lärde mig det.
Det var han som fick mig att tillslut förstå det (för först lät det bara helt korkat... "VARFÖR I HEL**TE SKA JAG VARA GLAD FÖR ATT MITT LIV ÄR SOM ETT JÄ*LA SVART HÅL?! ÄR HAN HEEELT DUM ELLER?!?!")
Det var när jag bad om ursäkt en gång (ännu en gång... precis som jag alltid gjorde...) som han sa det. Sedan sa han det igen och igen och igen... Tillslut förstod jag. Då insåg jag vad han menade, och nu kan jag även se att
Gud vad han har rätt!
Mörkret jag upplevde och allt det hemska jag upplevt har gjort mig så oerhört mycket starkare. Det krävs otroligt mycket för att få ned mig idag! För pappa och mamma med!
Småsaker som 90% av "alla andra" inte ens kan se kan vi tre nu både se, uppskatta och älska. De där dåliga sakerna som 90% istället ser oerhört lätt och har svårt att inte se, de sakerna ser vi med men vi bryr oss inte för de bra sakerna (även om de är otroligt sjukt himla ytte-pytte-einie-mini-små) blir större för oss - just tack vare allt hemskt dåligt vi varit med om!
"You cant have any light without the dark. Without night there couldn't be a sunrise, sunset or any sunny days. If you wouldn't ever feel down, you wouldn't know when you were high. You must be cold before you know warmness feels. If you never cried you'd never appreciate laughs, or see the beauty in a smile.
While you can only see awful grey clouds covering the sun far away, taking away the heat and making the day grey - I see only sunbeams shining through, the grey I don't see, and in my heart I can feel a heat like a summers day sun."
Det här är jag och min bror när vi var små.
När bilden togs var det här vår vardag. Vi såg inget speciellt i detta och bilden togs bara för att kameran råkade ligga framme... Det är först idag, ca 13-14 år senare som vi kan se det helt fantastiska i denna bild.
För kolla bara! Det ÄR ju helt fantastiskt!!
Solen, värmen, det gröna gräset, den vita sanden i vår sandlåda, känslan man som barn har under ett sommarlov, våra blänkande solblekta hår, allt lugn och ingen oro, de färgglada blommorna i bakgrunden. ett barn så full av tillit att hon blint vågar smaka på något hon inte ens vet vad det är, och såklart kärleken mellan en lillasyster och hennes älskade storebror...
Kommentarer
Trackback
