Om du aldrig var ledsen skulle du aldrig kunna vara riktigt glad.

Har du aldrig mått dåligt kommer du aldrig bli helt lycklig.

För att kunna hitta, se och uppskatta ljuset i livet måste man först ha varit i mörkret.

Utan natten skulle dagen inte vara ljus, för du skulle inte veta vad "ljus" var.

Var glad för allt som händer. De personer som är allra lyckligast, nöjdast, positivast och kan se bra i allt är oftast de som upplevt riktigt jobbiga, hemska saker. De vet hur hemskt allt kan vara, så de förstår också hur bra allt kan vara.

För dig kanske dagen var "ok", medan de tyckte den var "jättebra" - för de kan hitta och se så mycket fint som du inte kan se.

En vanlig räksallad är kanske tråkig, ok eller inget speciellt för dig. Du skulle hellre vilja ha en riktigt mör stek eller lax.

För mig är den vacker, glad (färger), värme och frihet. Jag njuter av helheten!

För dig kanske en sovmorgon är något du tycker om, men tar för givet att man har på lov och helger.

För mig är det en otrolig lyx! Ingenting jag tar för givet alls (hade år då jag aldrig hade en endaste sovmorgon)

Ett "grattis på födelsedagen!" eller "vad fin du är idag!" Kanske du glömmer snabbt.

Jag gör inte det. Jag blir så glad att värmen höjs, tårar kommer och jag minns det i veckor eller tom månader.

Mörkret, du vet det där riktigt djupa mörkret, som är så svart att det kväver all syre. När livet är så hemskt att du inte glömt hur det är att må bra, när du inte längre vet hur man skrattar eller hur det känns i magen då. När du inte längre är rädd för att dö, för livet är så mycket mer skrämmande.

Det ovan var mina tankar då. Att dö var inget som skrämde mig minsta lilla, för livet var så mycket hemskare än allt döden kunde tänkas vara.

"En lång sömn, Maria, det är vad döden är. Det är som att du sover, fast utan att drömma, känna något eller kunna se. Jaa... Tänk dig att du skulle sova för alltid och alltid utan att du drömde, inte hade känsel, lukt eller syn, och du inte kund prata. Det är att vara död syster."

Så sa min bror till mig när jag var liten (kanske 5-6 år??) när jag frågade vad döden var och hur det var att vara död (mamma och pappa kunde inte svara, så jag frågade honom - för jag såg honom som vuxen, fastän han egentligen bara var ungefär 10-12 år...) 

Under mina mörka år som sjuk tänkte jag ofta på hans ord. De lugnade mig. Döden var inte farlig eller läskig, den skrämde mig inte alls - livet var det hemska! Livet var jag rädd för - inte döden. Den kändes som en vän som var där för mig pm jag inte skulle orka mer (typ som "if you fall I'll be there"...)

Då var jag arg och ledsen för hur hemskt allting var. Jag vad nästan dagligen folk om ursäkt för att jag var så hemsk, ful, dålig, sämst, jobbig, elak, självisk, tog upp plats, andades onödigt med syre... Bad om ursäkt för allt som var jag och allt jag gjorde - bad om ursäkt för att jag fanns!

Nu däremot är jag glad för de hemska åren. 

"Varför? Hur kan man vara glad för att man mått så dåligt att man bara vill dö, men mår så dåligt att man inte ens orkar ta livet av sig - i flera år!!"

Ja, varför?  Jo...  För att nu kan jag se ljuset när det knappt ens lyser. 

Min pappa lärde mig det. Det var han som fick mig att tillslut förstå det (för först lät det bara helt korkat... "VARFÖR I HEL**TE SKA JAG VARA GLAD FÖR ATT MITT LIV ÄR SOM ETT JÄ*LA SVART HÅL?! ÄR HAN HEEELT DUM ELLER?!?!") 

Det var när jag bad om ursäkt som vanligt - ännu en gång... - som han sa det. Sedan sa han det igen och igen. Tillslut förstod jag. Då insåg jag vad han menade, och nu kan jag även se att Gud vad han har rätt!

Mörkret jag upplevde och allt det hemska jag upplevt har gjort mig så oerhört mycket starkare. Det krävs otroligt mycket för att få ned mig idag! Pappa och mamma med. Småsaker som 90% av alla andra inte ens kan se kan vi tre nu både se, uppskatta och älska. De där dåliga sakerna som 90% istället ser oerhört lätt och har svårt att inte se, de sakerna ser vi med men vi bryr oss inte för de bra sakerna (även om de är otroligt sjukt himla ytte-pytte-einie-mini-små) blir större för oss - just tack vare allt vi varit med om!

"You cant have any light without the dark. Without night there couldn't be a sunrise, sunset or any sunny days. If you wouldn't ever feel down, you wouldn't know when you were high. You must be cold before you know warmness feels. If you never cried you'd never appreciate laughs, or see the beauty in a smile.

While you can only see awful grey clouds covering the sun far away, taking away the heat and making the day grey - I see only sunbeams shining through, the grey I don't see, and in my heart I can feel a heat like a summers day sun."